Uppdatering.

Okej. Så både jul- och nyårsafton har passerat utan ett enda inlägg från min sida. Jag har inte alls känt någon blogglust, trots att jag har skrivit flera stycken smarta inlägg i mitt huvud... som jag såklart tänkt att jag ska få ner i skrift även här, men när det väl gällde så var orden som bortblåsta. Jag skrev och raderade, skrev... och raderade på nytt. Och i och med att det kändes så himla tvunget, så sket jag i det totalt istället.

Men inte bara att lusten inte riktigt infunnit sig, jag vet inte heller hur privat man kan vara såhär på en öppen blogg. Nu är jag visserligen ganska anonym, men hur mycket av sitt innersta kan man egentligen blotta? Det är nämligen så att jag oftast håller saker och ting inom mig och det är därför det trots allt är så skönt att skriva av sig, det var ju därför jag startade den här bloggen.

En annan sak till varför jag inte haft någon ork, är att jag har varit sjukskriven under tre veckor. Sömnsvårigheter och ångest ledde till en ohållbar situation i kombination med arbete och jag beslutade för att träffa en läkare. Det gick väl kanske inte så som jag hade tänkt från början och av någon anledning pratade vi mycket om mitt jobb, för det var det som var på tapeten just då. Och läkaren uppfattade det som att jag helt enkelt inte trivdes på jobbet och jag kände mig förminskad till att bara vara lat. Försökte uttrycka detta vid ett senare tillfälle, men vet inte om det gick så bra.

Jag har så många ouppklarade grejer som hela tiden finns i bakgrunden. Jag liksom pressar ner och sopar under mattan och det är ju självklart att det inte fungerar i längden. Tanken var att jag skulle börja träffa en kurator, men i och med att det känns "okej" just nu, så pallar jag inte ta tag i det... förmodligen är jag tillbaka på ruta ett inom en snar framtid igen, men, det får jag ta då. Just nu har jag så mycket jag ser fram emot och vill helst inte låta något tynga ner mig. Det är ett nytt år, men nya möjligheter och en bra tid för en nystart. Det låter likadant samma år, jag vet, men det HÄR året ska bli det bästa hittills.

Vad är egentligen "normal"?

Läste precis en kommentar på en blogg som fick mig att rygga tillbaka.

"'Normala' människor är fruktansvärt trista och genomskinliga. De allra mest 'normala' människorna är ofta personer utan specifika/starka intressen, mål, ideal och ambitioner. Att vara normal är att inte synas, för det finns ingenting att fästa blicken på."

Jag har aldrig direkt stått ut på något sätt, rent utseendemässigt. Det var väl först under gymnasiet som jag fick en känsla av att behöva vara annorlunda för att vara någon. Att synas var viktigt, för vem vill falla in i normen? Men sedan så ledsnade jag på att vara någon som faktiskt inte riktigt stämde överens med hur jag kände eller tänkte. Jag tröttnade på att snöra mina tjugohåls kängor varje dag och jag tröttnade på sminket. På något sätt gick jag vidare, för det tar tid att hitta sig själv och det där var inte jag, helt enkelt.

Jag gillar egentligen inte att klä upp mig, jag gillar enkelt och bekvämt. Det första jag gör när jag kommer hem är att dra på mig mjukisbyxor och någon sliten urtvättad t-shirt. Jag har inga speciella, utmärkande, drag, jag är inte vacker, jag är överviktig. Jag kanske ser tråkig ut, men ingen har rätten att säga vad de tror att jag är. Kan en person se på mig och bara genom en blick veta mitt innersta väsen? Syns det på mig vilka drömmar jag har (eller uppenbarligen, inte har)? Nej, såklart det inte gör. Förstår inte varför man har mer rätt att ha åsikter om en människa som smälter in, än om någon som inte följer normen. Jag kanske inte syns i en stor folkmassa, men jag existerar. Jag ÄR någon och jag är NÅGOT för många.

Nej, det syns inte på mig, men jag är en omtänksam människa som oftast sätter andras välmående framför mitt egna. Det syns inte på mig, men jag lyssnar och ger stöd när någon jag bryr mig om behöver det. Det syns inte på mig, men jag drömmer och längtar, varje dag, hela tiden. INGEN har rätt att uttrycka en åsikt om MIG, ingen kan titta på mig och veta vem jag är och vad jag står för. En människa är så mycket mer än en utsida.

Lista för kommande projekt? Check!

Okej. I ett försök att lära en vuxen hund sitta... Nu är det dags att ta tag i mig själv och det här med att avsluta projekt. Det är något som jag som sagt är sjukt dålig på. Men baby steps är min tanke och tillslut skall jag segra! Och alltså, listor! Älskar listor. Skriver alltid listor och har alltid gjort det nu när jag tänker efter. När jag var yngre brukade jag även rita det jag behövde och speciellt om jag skulle på disco, då ritade jag vad jag skulle ha på mig inför den kommande fredagen.

Jag tänker såhär:

Stickat pannband (eftersom jag avskyr mössfrisyr)

Virkad mobil (till mig själv, för att det är fint)

Sammetsklänning till jul (fick tyget igår, buteljgrönt och skimrande)

Tygväska med tryck (kanske en julklapp?)

Virkad pläd (till syskonbarn)

Okej, allting känns ju ganska rimligt till och med för mig. Förutom pläden. Den räknar jag kommer ta ungefär ett halvår (minst). Men det är ju egentligen rätt bra, i lagom tid till mottagarens ettårsdag (om vi har tur). Blod, svett och tårar med andra ord!

Hejja hejja!

Att alltid ha velat, men aldrig riktigt vågat.

Det här inlägget av Lady Dahmer fick mig att reagera lite. Tog lite illa upp, kände mig träffad. Jag har alltid varit ganska mild, snäll och lugn. Visst kunde jag leka vilda lekar, klättra i träd och vid vattenfall när jag var liten, men allra bäst tyckte jag det var att leka ensam. Drömde mig bort till andra världar tillsammans med My little pony och Barbie. Promenerade ofta i skogen själv, låtsades att jag gick vilse, letade nya krokiga stigar, lekte att jag var en häxa. Jag pysslade, klippte, klistrade och målade. Har aldrig varit uppkäftig eller stöddig, alltid tänkt på andra, fått dåligt samvete och lagt mig själv lite åt sidan. Jag är väldigt blyg och har väldigt svårt att tala med nya människor på ett avslappnat sätt, är inte alls särskilt social faktiskt.

Jag har alltid varit lite så, att jag velat väldigt mycket... har alltid påbörjat något, men tröttnat och slutat. Jag började tillexempel rida när jag var liten, men slutade för att det var för kallt i ridhuset. Okej, sa mamma. För hon ville ju inte tvinga mig. Jag började spela blockföljt, men hade inte disciplinen att göra läxorna och därför lärde jag mig aldrig riktigt, alltså blev det tråkigt och jag la av. Minns inte att min mamma protesterade särskilt mycket då heller. Jag gick på konstskola också, en termin. Sen vart det inte av mer efter det. Vet inte riktigt varför. Samma sak nu. För något år sedan så betalade jag för en kurs på Folkuniversitetet, modern dans. Gick kanske tre eller fyra gånger, sen tyckte jag att nä, fasiken vad tråkigt det var (trots att jag älskar att dansa modern dans). Och så slutade jag. Kastade nästan pengarna rakt i sjön. Grejen är ju att jag inte lär mig heller. Upprepade samma procedur kort därefter, ville läsa japanska. Betalade. Gick tre gånger. Tyckte att läraren var kass. Slutade.

Någonstans så skulle jag verkligen ha velat ha en mamma som kanske pushade lite, som uppmuntrade lite och som lärde mig att inte bara lägga av när det blir lite kämpigt. Jag skulle verkligen vilja att jag hade haft en mamma och pappa som verkligen såg mig och som verkligen såg min potential. Visst fick jag höra att jag tecknade fint och att jag var duktig, men åh, som jag önskar att de hade lockat fram det där andra som låg lite djupare gömt inuti.

Jag tror att jag kan vara lite av ett mähä i andras ögon. Konflikträdd och tystlåten. Jag har svårt att fatta beslut, frågar gärna andra vad de tycker, mycket för att inte göra andra upprörda, vill inte göra någon besviken. Och så allt det där jag borde gjort, men som jag inte hade modet till att göra. Jag ville ju så gärna söka till ett gymnasium på annan ort, men det var alldeles för läskigt. Gick en linje som inte riktigt passade mig, ville sluta och istället gå Bild och Form, men nej, då skulle jag behöva gå med okända människor och inte ta studenten med vännerna. Det var ju lite viktigare, trots allt.

När alla drog till Norge efter studenten, så flyttade jag upp till fastlandet. När alla åkte på superresan till Australien, så jobbade jag på som vanligt hemma. Jag gick miste om allt det där som jag borde ha gjort. Jag känner att jag har gått miste om saker som kanske hade kunnat göra mig till något mer. Önskar att jag hade tagit tillvara på min talang att teckna, utvecklat den. Åh, så som jag önskat att jag verkligen brann för något! Att jag hade ett intresse som betydde allt och som jag var riktigt duktig på! Visst finns det många saker som intresserar mig, absolut! Älskar fortfarande att teckna, sticka, virka och att sy, men det är inget som sker på befallning. Det tar tid och jag måste verkligen känna en vilja och ett överflöd av inspiration för att få något gjort, men oftast så rinner även sådant ut i sanden. Jag menar, jag drömmer fortfarande om att få ta sånglektioner och att lära mig spela fiol! Vågar jag?!

Hur vänder man något sådant efter tjugosju år? Det funderar jag ofta på. Kanske bör jag börja med väldigt små projekt, enkla saker. Att känna att jag faktiskt kan påbörja OCH avsluta något vore himla fint. Hur arbetar man med sig själv efter så lång tid?

Lite tankar såhär en onsdagsmorgon.

Jag vill gärna tro att jag är väldigt jordnära och trygg i mig själv. Att jag vet vem jag är, vad jag har och vart jag står i mitt liv. Att jag liksom inte blir berörd av människor som snackar skit och som försöker trycka ner en. Men, det är inte riktigt så. Jag vill verkligen bejaka alla mina sidor, hela min personlighet - allting som gör mig till mig, men ibland så är det ganska svårt. Det händer att jag häver ur mig grejer som kanske inte alltid känns helrätt efteråt, detta gör mig såklart mänsklig, men det är inte särskilt ofta som sådana drag är särskilt populära.

Jag blir ganska lätt bli provocerad av saker och ting jag läser. Jag är nämligen så oerhört trött på människor som hetsar till konsumtion (oftast indirekt) och då tänker jag nu främst på bloggare. Det shoppas och konsumeras varje dag, hela tiden och det verkar finnas en sådan total omedvetenhet om omvärlden att jag blir alldeles matt. Jag begär inte att alla dagligen och konstant ska tänka på hur deras beslut påverkar miljön, klimatet, djur och medmänniskor, men jag förstår inte hur man inte kan tänka på det alls.

Självklart känner jag inte några av dessa människor och vet ju inte egentligen hur de resonerar, allt jag kan göra är att bilda en uppfattning om dem utifrån deras blogg och det de väljer att visa upp. Mindre bloggare upplever jag som mer "på riktigt", medan de större har blivit som någon typ av varumärke, de säljer sig själva på något sätt och därför måste de upprätthålla en särskild fasad. Och kanske är det på grund av det som många inte vågar ha en åsikt, för då kan de tappa läsare och därmed inkomst.

Jag är själv väldigt medveten om hur jag lever mitt liv, då tänker jag på saker som hur jag handlar, vart jag handlar och framförallt vad jag handlar. För mig är det så oerhört viktigt att faktiskt veta hur maten på min tallrik hamnade där och vad hud- och hårdvårdsprodukter faktiskt består av. Och när jag stöter på människor som inte bara inte vet utan som faktiskt inte vill veta, som inte bryr sig, då går något inom mig sönder. Människor har naturligtvis rätt att ha vilken livsstil de vill, men till vilken kostnad? Jag anser att det är vårt ansvar att veta och att vilja veta vad som händer runt omkring oss och hur man som individ kan försöka påverka och göra vår omvärld lite, lite bättre. Det låter sjukt klyschigt, jag vet, men att klä sig i mössor med en pälsboll på, bara för att det är mode och sedan blunda för vad den där pälsbiten kommer ifrån, det finns inte i min värld. Och att till exempel äta kött är inget fel i sig, jag tycker också att kött är väldigt gott, men kan man äta det med rent samvete när köttindustrin ser ut som den gör? Kan man kanske avstå från kött två gånger om dagen och välja vegetariskt ett par gånger i veckan istället?

Förstår ni hur jag resonerar? Jag är absolut ingen Moder Theresa och jag har varit ganska omedveten under en lång tid själv, tills jag valde att inte vara det. Det kan vara sjukt jobbigt ibland, men oftast känns det bara jävligt bra att veta att man försöker göra vad man kan, om vi nu ska nyttja djur och natur så kan vi i alla fall försöka ge något tillbaka, återvinning eller vad tusan som helst.

En tanke om bröst.

I fredags var det E-types dag på Så mycket bättre. Jag hade inte så höga förhoppningar, men tyckte det skulle bli spännande att se hur de andra artisterna tolkade hans låtar. Måste erkänna att det var riktigt, riktigt bra. Wiehe var ju helt otrolig! Helt fantastisk. Samma med Laleh. Jag har verkligen älskat henne sedan hon släppte sin första skiva och hon blir bara starkare och starkare med åren.

Hur som helst. Man fick se en hel del klipp från E-types gamla musikvideos och jag kan erkänna att jag dansade frenetiskt till hans musik på diskoteken när jag var yngre. Och jag minns att jag då, som tolvåring eller sådär, reagerade kraftigt på Dees enorma tuttar. Jisses vad man tyckte att de var stora! Men nu... när man såg de där klippen... det är så tragiskt hur skadad man har blivit med åren, men allt jag såg var en kraftig push-up. Tyckte till och med att hennes bröst såg ganska små ut! Och det här är inte första gången det händer, utan det var exakt samma sak när jag såg ett galet gammalt avsnitt av Baywatch, i begynnelsens tid av Pamela Andersons kändisskap. Hennes bröst var skolan snackis liksom, herremingud vilken enorm hylla hon hade, tänkte man... tills man jämför då med nu. Förstå hur mycket man har blivit påverkad med åren! På endast tio-femton år så har det som var stort då, med dagens mått, endast blivit en piss i havet ungefär. Inget märkvärdigt alls. Det är ändå ganska skrämmande, hur blind man blir.

Karins konstgrepp - utlottning av bubbelhalsband.

För att Karin är så himla fantastisk och därför vill vi att hon ska få en massa marknadsföring för sina kreationer! Varför inte genom detta asballa bubbelhalsband runt halsen (min)?! Ja tack!