söndag 18 december 2011

Vad är egentligen "normal"?

Läste precis en kommentar på en blogg som fick mig att rygga tillbaka.

"'Normala' människor är fruktansvärt trista och genomskinliga. De allra mest 'normala' människorna är ofta personer utan specifika/starka intressen, mål, ideal och ambitioner. Att vara normal är att inte synas, för det finns ingenting att fästa blicken på."

Jag har aldrig direkt stått ut på något sätt, rent utseendemässigt. Det var väl först under gymnasiet som jag fick en känsla av att behöva vara annorlunda för att vara någon. Att synas var viktigt, för vem vill falla in i normen? Men sedan så ledsnade jag på att vara någon som faktiskt inte riktigt stämde överens med hur jag kände eller tänkte. Jag tröttnade på att snöra mina tjugohåls kängor varje dag och jag tröttnade på sminket. På något sätt gick jag vidare, för det tar tid att hitta sig själv och det där var inte jag, helt enkelt.

Jag gillar egentligen inte att klä upp mig, jag gillar enkelt och bekvämt. Det första jag gör när jag kommer hem är att dra på mig mjukisbyxor och någon sliten urtvättad t-shirt. Jag har inga speciella, utmärkande, drag, jag är inte vacker, jag är överviktig. Jag kanske ser tråkig ut, men ingen har rätten att säga vad de tror att jag är. Kan en person se på mig och bara genom en blick veta mitt innersta väsen? Syns det på mig vilka drömmar jag har (eller uppenbarligen, inte har)? Nej, såklart det inte gör. Förstår inte varför man har mer rätt att ha åsikter om en människa som smälter in, än om någon som inte följer normen. Jag kanske inte syns i en stor folkmassa, men jag existerar. Jag ÄR någon och jag är NÅGOT för många.

Nej, det syns inte på mig, men jag är en omtänksam människa som oftast sätter andras välmående framför mitt egna. Det syns inte på mig, men jag lyssnar och ger stöd när någon jag bryr mig om behöver det. Det syns inte på mig, men jag drömmer och längtar, varje dag, hela tiden. INGEN har rätt att uttrycka en åsikt om MIG, ingen kan titta på mig och veta vem jag är och vad jag står för. En människa är så mycket mer än en utsida.

onsdag 7 december 2011

Lista för kommande projekt? Check!

Okej. I ett försök att lära en vuxen hund sitta... Nu är det dags att ta tag i mig själv och det här med att avsluta projekt. Det är något som jag som sagt är sjukt dålig på. Men baby steps är min tanke och tillslut skall jag segra! Och alltså, listor! Älskar listor. Skriver alltid listor och har alltid gjort det nu när jag tänker efter. När jag var yngre brukade jag även rita det jag behövde och speciellt om jag skulle på disco, då ritade jag vad jag skulle ha på mig inför den kommande fredagen.

Jag tänker såhär:

Stickat pannband (eftersom jag avskyr mössfrisyr)
Virkad mobil (till mig själv, för att det är fint)
Sammetsklänning till jul (fick tyget igår, buteljgrönt och skimrande)
Tygväska med tryck (kanske en julklapp?)
Virkad pläd (till syskonbarn)

Okej, allting känns ju ganska rimligt till och med för mig. Förutom pläden. Den räknar jag kommer ta ungefär ett halvår (minst). Men det är ju egentligen rätt bra, i lagom tid till mottagarens ettårsdag (om vi har tur). Blod, svett och tårar med andra ord!

Hejja hejja!

lördag 3 december 2011

Att alltid ha velat, men aldrig riktigt vågat.

Det här inlägget av Lady Dahmer fick mig att reagera lite. Tog lite illa upp, kände mig träffad. Jag har alltid varit ganska mild, snäll och lugn. Visst kunde jag leka vilda lekar, klättra i träd och vid vattenfall när jag var liten, men allra bäst tyckte jag det var att leka ensam. Drömde mig bort till andra världar tillsammans med My little pony och Barbie. Promenerade ofta i skogen själv, låtsades att jag gick vilse, letade nya krokiga stigar, lekte att jag var en häxa. Jag pysslade, klippte, klistrade och målade. Har aldrig varit uppkäftig eller stöddig, alltid tänkt på andra, fått dåligt samvete och lagt mig själv lite åt sidan. Jag är väldigt blyg och har väldigt svårt att tala med nya människor på ett avslappnat sätt, är inte alls särskilt social faktiskt.

Jag har alltid varit lite så, att jag velat väldigt mycket... har alltid påbörjat något, men tröttnat och slutat. Jag började tillexempel rida när jag var liten, men slutade för att det var för kallt i ridhuset. Okej, sa mamma. För hon ville ju inte tvinga mig. Jag började spela blockföljt, men hade inte disciplinen att göra läxorna och därför lärde jag mig aldrig riktigt, alltså blev det tråkigt och jag la av. Minns inte att min mamma protesterade särskilt mycket då heller. Jag gick på konstskola också, en termin. Sen vart det inte av mer efter det. Vet inte riktigt varför. Samma sak nu. För något år sedan så betalade jag för en kurs på Folkuniversitetet, modern dans. Gick kanske tre eller fyra gånger, sen tyckte jag att nä, fasiken vad tråkigt det var (trots att jag älskar att dansa modern dans). Och så slutade jag. Kastade nästan pengarna rakt i sjön. Grejen är ju att jag inte lär mig heller. Upprepade samma procedur kort därefter, ville läsa japanska. Betalade. Gick tre gånger. Tyckte att läraren var kass. Slutade.

Någonstans så skulle jag verkligen ha velat ha en mamma som kanske pushade lite, som uppmuntrade lite och som lärde mig att inte bara lägga av när det blir lite kämpigt. Jag skulle verkligen vilja att jag hade haft en mamma och pappa som verkligen såg mig och som verkligen såg min potential. Visst fick jag höra att jag tecknade fint och att jag var duktig, men åh, som jag önskar att de hade lockat fram det där andra som låg lite djupare gömt inuti.

Jag tror att jag kan vara lite av ett mähä i andras ögon. Konflikträdd och tystlåten. Jag har svårt att fatta beslut, frågar gärna andra vad de tycker, mycket för att inte göra andra upprörda, vill inte göra någon besviken. Och så allt det där jag borde gjort, men som jag inte hade modet till att göra. Jag ville ju så gärna söka till ett gymnasium på annan ort, men det var alldeles för läskigt. Gick en linje som inte riktigt passade mig, ville sluta och istället gå Bild och Form, men nej, då skulle jag behöva gå med okända människor och inte ta studenten med vännerna. Det var ju lite viktigare, trots allt.

När alla drog till Norge efter studenten, så flyttade jag upp till fastlandet. När alla åkte på superresan till Australien, så jobbade jag på som vanligt hemma. Jag gick miste om allt det där som jag borde ha gjort. Jag känner att jag har gått miste om saker som kanske hade kunnat göra mig till något mer. Önskar att jag hade tagit tillvara på min talang att teckna, utvecklat den. Åh, så som jag önskat att jag verkligen brann för något! Att jag hade ett intresse som betydde allt och som jag var riktigt duktig på! Visst finns det många saker som intresserar mig, absolut! Älskar fortfarande att teckna, sticka, virka och att sy, men det är inget som sker på befallning. Det tar tid och jag måste verkligen känna en vilja och ett överflöd av inspiration för att få något gjort, men oftast så rinner även sådant ut i sanden. Jag menar, jag drömmer fortfarande om att få ta sånglektioner och att lära mig spela fiol! Vågar jag?!

Hur vänder man något sådant efter tjugosju år? Det funderar jag ofta på. Kanske bör jag börja med väldigt små projekt, enkla saker. Att känna att jag faktiskt kan påbörja OCH avsluta något vore himla fint. Hur arbetar man med sig själv efter så lång tid?