Det var samma när en nära vän till mig berättade att hon var gravid. Jag reagerade med ilska, åh vad arg jag blev att HON, hon som var arbetslös och inte ens i ett förhållande skulle få skaffa barn, medan jag som efter fem år (vid tillfället, nu är vi inne på vårt sjunde år) med samme kille och fast jobb inte ens var i närheten av något barnaskaffande. Det gjorde bokstavligen ont i hjärtat och det dröjde länge att acceptera hennes graviditet. Jag talade med henne såklart och hon förstod mig (så sjukt förstående att jag känner mig löjlig). Men visst var det jobbigt att visa glädje och engagemang när man inte kände det innerst inne. Då var jag missunnsam. Det var hemskt. Jag kände mig hemsk.
Jag är väldigt glad över att det här har gått över, men det tog tid. Jag vet att också min tid kommer, men har insett att jag vill prioritera andra saker innan. Som en utbildning, att få hitta mig själv först. För om jag inte ens vet vem jag själv är, vid tjugosju års ålder, hur ska jag då känna när jag ansvarar för någon annan? Jag vill inte förverkliga mig själv genom att skaffa barn och tro att det kommer lösa mina andra problem, för sedan kommer jag ändå stå där, på samma ställe som nu, bara jävligt mycket äldre.