Jag har alltid varit lite så, att jag velat väldigt mycket... har alltid påbörjat något, men tröttnat och slutat. Jag började tillexempel rida när jag var liten, men slutade för att det var för kallt i ridhuset. Okej, sa mamma. För hon ville ju inte tvinga mig. Jag började spela blockföljt, men hade inte disciplinen att göra läxorna och därför lärde jag mig aldrig riktigt, alltså blev det tråkigt och jag la av. Minns inte att min mamma protesterade särskilt mycket då heller. Jag gick på konstskola också, en termin. Sen vart det inte av mer efter det. Vet inte riktigt varför. Samma sak nu. För något år sedan så betalade jag för en kurs på Folkuniversitetet, modern dans. Gick kanske tre eller fyra gånger, sen tyckte jag att nä, fasiken vad tråkigt det var (trots att jag älskar att dansa modern dans). Och så slutade jag. Kastade nästan pengarna rakt i sjön. Grejen är ju att jag inte lär mig heller. Upprepade samma procedur kort därefter, ville läsa japanska. Betalade. Gick tre gånger. Tyckte att läraren var kass. Slutade.
Någonstans så skulle jag verkligen ha velat ha en mamma som kanske pushade lite, som uppmuntrade lite och som lärde mig att inte bara lägga av när det blir lite kämpigt. Jag skulle verkligen vilja att jag hade haft en mamma och pappa som verkligen såg mig och som verkligen såg min potential. Visst fick jag höra att jag tecknade fint och att jag var duktig, men åh, som jag önskar att de hade lockat fram det där andra som låg lite djupare gömt inuti.
Jag tror att jag kan vara lite av ett mähä i andras ögon. Konflikträdd och tystlåten. Jag har svårt att fatta beslut, frågar gärna andra vad de tycker, mycket för att inte göra andra upprörda, vill inte göra någon besviken. Och så allt det där jag borde gjort, men som jag inte hade modet till att göra. Jag ville ju så gärna söka till ett gymnasium på annan ort, men det var alldeles för läskigt. Gick en linje som inte riktigt passade mig, ville sluta och istället gå Bild och Form, men nej, då skulle jag behöva gå med okända människor och inte ta studenten med vännerna. Det var ju lite viktigare, trots allt.
När alla drog till Norge efter studenten, så flyttade jag upp till fastlandet. När alla åkte på superresan till Australien, så jobbade jag på som vanligt hemma. Jag gick miste om allt det där som jag borde ha gjort. Jag känner att jag har gått miste om saker som kanske hade kunnat göra mig till något mer. Önskar att jag hade tagit tillvara på min talang att teckna, utvecklat den. Åh, så som jag önskat att jag verkligen brann för något! Att jag hade ett intresse som betydde allt och som jag var riktigt duktig på! Visst finns det många saker som intresserar mig, absolut! Älskar fortfarande att teckna, sticka, virka och att sy, men det är inget som sker på befallning. Det tar tid och jag måste verkligen känna en vilja och ett överflöd av inspiration för att få något gjort, men oftast så rinner även sådant ut i sanden. Jag menar, jag drömmer fortfarande om att få ta sånglektioner och att lära mig spela fiol! Vågar jag?!
Hur vänder man något sådant efter tjugosju år? Det funderar jag ofta på. Kanske bör jag börja med väldigt små projekt, enkla saker. Att känna att jag faktiskt kan påbörja OCH avsluta något vore himla fint. Hur arbetar man med sig själv efter så lång tid?
Jag har läst dahmers inlägg och... Jag vet inte. Tycker att det är synd att du ska känna dig "dålig" på grund av ett sånt yttrande. Hon är ju ganska hård i sättet hon skriver.
SvaraRaderaJag tycker att det är fruktansvärt illa att göra skillnad på människor på det sätt hon gör där. I min värld är det inte så himla enkelt och ingen ska behöva känna sig dålig på grund av sin personlighet (sen kan man ju såklart ha destruktiva problem som kan vara bra att få hjälp med, men det är en annan sak.) Utifrån detta inlägg skulle jag inte vilja vara hennes vän. Utifrån ditt inlägg skulle jag istället vilja vara din vän. Att döma ut människor vs att gilla människor... Jag måste säga att jag tycker din uppfostran var bättre.
Det är för mig inte så enkelt som att säga att antingen är man ett mähä eller så är man det inte. Allt beror ju på! Tänk inte att andra ser dig som ett mähä för att du läst ett sånt här inlägg, jag tror faktiskt inte att det är sanningen alls.
När det gäller att bryta mönster så vet jag inte riktigt.... Om du känner att det verkligen är ett problem så kan du ju prata med någon KBT-terapeut? Annars skulle jag tipsa om att be vänner, partner, sambo eller folk runt omkring dig att hjälpa dig. Bestämma dig för en förändring och involvera andra :) det skulle nog jag gjort.
Tycker inte du ska tänka "om bara min mamma..." - hon gjorde vad hon trodde var bäst och för att hon älskar dig, vill ditt bästa. Kan förstå att hon inte ville tvinga dig eller pusha för något du inte gillar. Jag hade tvärtom föräldrar som pushade massor. Ditt inlägg fick mig att fundera på vad det kan ha haft för inverkan på min personlighet, men jag minns att jag hatade pushet när det begav sig. Jag gick utbildningar och gjorde saker jag själv aldrig hade valt. Å andra sidan är det inte säkert jag hade valt något alls utan dem. Det är svårt, men man är som man blivit, alla typer av människor behövs, och så långt jag kan se här i bloggen så gjorde din mamma ett bra jobb :)
Jag tycker att LD skriver väldigt mycket bra och jag läser hennes blogg ganska regelbundet, men ja, just det här inlägget fick mig att fundera över min personlighet. Just för att jag har haft ganska stora problem med den sociala biten. Har svårt att säga ifrån och blir alldeles skakig om jag måste ta en konflikt!
SvaraRaderaMen åh, så många gånger som jag velat vara på något annat sätt! Våga ryta ifrån och alltid säga vad jag tycker och tänker!
Jag har försökt arbeta med mig själv och jag har faktiskt bättrat mig, nu klarar jag tillexempel av att ringa samtal till typ vårdcentralen och sådär, det klarade jag inte av tidigare. Och i och med att jag jobbar i butik, så har jag lärt mig att tala med främmande människor! Jisses! ;)
Jo, du har säkert rätt, att min mamma inte ville tvinga mig till saker och ting och det är ju egentligen jättebra, men man kommer väl alltid att undra hur det hade sett ut om vissa saker varit annorlunda... Men det behöver ju inte ha varit bättre, liksom, vem vet? Så varför grubbla på det egentligen...
Tack så mycket för din kommentar H! Den betydde väldigt mycket :)
Jag känner igen mig rätt mycket i ditt inlägg. Visserligen var och är min mamma ganska pushig, men jag har alltid provocerats av det där och istället ofta gjort tvärtom, eller ingenting alls.
SvaraRaderaJag var väldigt blyg under hela min uppväxt, först på senare år har jag försökt råda bot på det där. Idag är jag journalist och möter dagligen nya människor i nya situationer, vilket är en extremt bra medicin mot blyghet. Jag kommer förmodligen aldrig att bli en översocial människa, så mycket tror jag inte personligheten kan förändras efter uppväxten. Men idag är jag inte längre rädd, otrygg och uppstressad inför att träffa nya människor. Det må låta klyschigt, men mycket handlar om att våga.
I ditt fall finns det naturligtvis saker du kan göra. Jag tänker framför allt på psykologer som du kan tala med, men även folk i din omgivning. Livscoacher och annat hokuspokus tror jag inte alls på, men det kanske funkar för andra. Det går att förändra sitt eget liv, sin tillvaro och sitt sätt att vara. Allt som krävs är motivation, mod och ett jävlar anamma. Så tänker jag.
Emil, jag började jobba i butik för sju år sedan och det har hjälpt mig enormt mycket. För även om jag inte tycker det är något fel i att vara blyg, så blir det lite jobbigt när man inte ens kan prata med främmande människor utan att få hjärtklappning...
SvaraRaderaMen precis som du säger, så kommer nog inte heller jag bli översocial. Tycker om att vara ensam och umgås oftast aldrig med mer än en person i taget, vilket också är något jag ifrågasatt som "dåligt". Men ja, jag kanske bara kan räkna mina vänner på ena handens fingrar, men då handlar det om sjukt bra vänner som ställer upp i vått och torrt... och i det här fallet så väljer jag kvalité framför kvantitet. Men det är kanske något som lever kvar från högstadiet, flest vänner vinner. Eller nåt...