Gone fishing.

Ja men precis. Det var såhär det skulle bli... jag tröttnar. Vet inte om det är en sjukdom, men jag tröttnar galet snabbt. Jag vill blogga, men tycker att allt jag skriver blir så träligt. Men jag ska faktiskt ta tag i mig själv, för det är skönt att skriva av sig, även om ingen läser... Det är i och för sig inte helt sant, för visst fantiserar man om hur det skulle vara att ha en stor blogg med flera tusen läsare...

Det är lite lustigt det här med bloggar. Vilket fenomen det har blivit! För några år sedan hade jag ingen aning om vad en blogg var och nu har varenda kotte en egen blogg och jag tror att alla har samma dröm, att bli den nya omskrivna bloggerskan, sådär rolig och fyndig med tjusiga bilder och en fantastisk header som de egenhändigt knåpat ihop med photoshop. Har ni tänkt på att bloggar i samma genre ofta ser väldigt lika ut? Bloggerskorna (för det verkar oftast vara tjejer) uttrycker sig på samma sätt, tar samma typer av foton, umgås med samma slags människor, har på sig liknande kläder... Allt är bara så himla likadant och samma, hela tiden.

Jag kan ibland känna att jag också vill vara sådär fantastiskt fantasifull, kreativ och pastellig. Gå runt i fina second handklänningar och bo en en underbar lägenhet med högt i tak och enorma fönster som man kan sitta i. Självklart ska allt gå i femtiotal. Pärlhalsband, svart tjock eyeliner och rött läppstift. Men sedan så hinner verkligheten i kapp... Varför vill jag ha allt det där? Varför vill jag VARA allt det där? Jag undviker att lägga upp bilder för jag tänker att jag inte vill visa upp min vardag, jag är inte som Underbara Clara eller som Elsa Billgren. Jag är den jag är, med egna drömmar och framtidtankar... Det är bara så svårt att våga ta steget, våga satsa fullt ut. Att våga misslyckas och resa sig igen för att återigen chansa och kanske, kanske tillslut vinna.