Vem sätter reglerna?

Ibland blir jag inte klok på mig själv. Är så jäkla less på att allting alltid rinner ut i sanden och att det beror enbart på mig själv. Jag är alltid eld och lågor inför ett nytt projekt, men är så fruktansvärt slapp och lat och lägger det mesta på hyllan efter en kort tid. Grejen är ju att jag VET exakt att jag fungerar såhär, men det blir aldrig att jag gör något åt saken. Eller... jag brukar intala mig om att den här gången, då minsann, då ska jag göra saker och ting annorlunda! Men så blir det bara samma grej om och om igen. Bleeh.

Jag tänker kanske speciellt på alla mina gånger jag försökt gå ner i vikt. Det började 2007. Jag var inte särskilt överviktig, gick den dansestetiska linjen i gymnasiet och tog studenten 2003, men hade hunnit gå upp ett par (läs: tio) kilo trots allt. Vägde kanske runt 70 kg. Jag började med GI, körde det ett tag, funkade ganska bra... Men sen... så föll jag ner i frestelsernas grop igen. Sedan dess har jag försökt gå ner i vikt ett par gånger om året, men har istället gjort det totalt motsatta - Jag har gått upp. Och inte så lite heller, utan vi pratar liksom ytterligare 13 kg eller så.

Det här börjar tära på mig väldigt mycket. Mitt självförtroende är inget annat än en grå sörja, bottenskrapet i brunnen liksom. I stort sett icke-existerande med andra ord. Så pass att jag vid ett par tillfällen gråtit i provrummet när det nalkas bikinitider.

Det är sjukt jävla jobbigt att titta på sig själv i spegeln och bli äcklad. På riktigt. Jag ser på mig själv med avsky. Jag granskar varenda centimeter av min kropp och allt jag ser är fel, celluliter och bristningar. Fläskiga armar och dubbelhaka. Dålig hy och tunt hår. Kutryggig är jag också.

Jag vet att jag måste jobba med mig själv men det känns så oerhört klyschigt att peppa sig själv med att man är bra som man är, att man ska älska sig själv! Men samtidigt är det ju sant... alla kan inte väga femtio kilo och ha läppar som Angelina Jolie... trots det, så är det exakt vad jag vill. På något sätt känns det enklare att bara ändra på det man är missnöjd med, än att ändra på sin egna självbild, för det kräver mycket mer energi och styrka, än att bara kila över till Stureplanskliniken och spruta in lite restylane i den där tunna överläppen man avskytt så länge... Och även jag hamnar i det där träsket. För jag vill inte vara överviktig! Min övervikt gör mig olycklig. Självklart vill jag ju ha en hälsosam kropp, slippa ont i knän och rygg... men sen så viskar något ändå till mig att jag kanske skulle vara lite bättre och lite lite mer värd, om jag var smal. Och det är en fruktansvärd känsla. Men jag vill inte längre vara "den feta polaren med humor", jag vill också få gillande blickar på stan eller whatever, hur ytligt det än låter. Det för mig tillbaka till högstadiet, när allt man ville var att smälta in och få vara en av de populära tjejerna. Men det är längesedan jag gick i högstadiet nu, ändå kämpar jag fortfarande med samma skit.