Att liksom vakna upp och känna att allt är skit är inte den härligaste känslan kan jag tycka. Jag har ingen ork och känner ingen motivation över huvud taget. Det är inte heller första gången, så på något sätt är jag tillbaka på ruta ett.
Den största boven är nog mitt jobb, det har jag redan listat ut. För några år sedan så blev jag sjukskriven. Jag kunde inte åka buss utan att börja lipa, väl framme på jobbet brukade jag låsa in mig på toaletten och gråta av mig. Kämpade på, tills det inte gick längre. Bokade möte med en psykolog och brast ut i gråt så fort jag kom inför dörren på hans kontor, sedan satt jag där och försökte förklara hur jag mådde mellan hulkandet, snoret och tårarna. Shit, vilken lättnad ändå, efteråt. Jag blev sjukskriven en månad på heltid och efter det lika länge på halvtid.
Saken är att min situation aldrig blev riktigt bra. För jobbet var ju detsamma. Hade en kass chef som sket i det mesta och en stackars säljchef som fick axla hela butiken ensam. Det var alltid kaos liksom. Personalen funkade inte heller, dålig arbetsmoral och brist på sunt förnuft ledde till att alla verkligen mådde skit.
Efter min sjukskrivning så kom jag tillbaka till exakt samma grej. Fick dessutom vänta på min ersättning i etthalvår. Sex månader. Förstår ni intresset från chefen?! Enormt engagemang! Eller? Jag pratade med henne, frågade varför mina pengar inte kom. Hon sa att det var lönekontoret jag skulle kolla med. Ringde dem. Nej, de hänvisade till min chef. Hon hade inte ens gjort en anmälan att jag varit sjukskriven typ. Gick till min chef igen. Hon skulle anmäla det, det hade blivit något missförstånd. Tiden gick, men inget hände. Kontaktade försäkringskassan, men nej, det var min arbetsgivare som skulle anmäla till dem, men det hade de inte gjort. Okej. Det här var en enorm grej för mig. Jag avskyr konflikter och tror alltid det bästa om människor... "Men, jag väntar lite. Hon har nog inte glömt... Hon har ju så mycket själv" osv osv. Jag är naiv och godtrogen, för snäll och mesig helt enkelt.
Tillslut så kom det en kvinna från HR, hon pratade med de anställda som hade varit sjuka för ofta och jag var en av dem såklart. Då berättade jag om hela grejen med uteblivna pengar och hon verkade uppriktigt sagt chockad. Jag tror det gick tre dagar efter mötet med henne, sedan hade jag mina pengar.
Min energi tog slut helt och jag sa tack och hej och började plugga. Gick inte ens in till butiken på ett halvår. Har pluggat i omgångar efter det, försökt hämta nya krafter, men det finns inget kvar för mig nu. Efter mitt år på Åsa Folkhögskola så tänkte jag att jag skulle jobba ett år, spara lite pengar. Men nu, efter sex månader och både en ny butikschef och säljchef, så känner jag att det inte går. Det har gått över fyra år, men jag är fortfarande på exakt samma ställe i mitt liv. Bara tjugo kilo fetare.
En liten grej som jag minns tydligt var när jag hade kämpat att kliva upp ur sängen. Det gjorde bokstavligen ont i mig att gå upp. Varenda nerv i kroppen stretade emot. Men upp kom jag... tog mig till jobbet... Fick höra "men hej, jobbar du idag?". Det visade sig att schemat som skrivits ut veckan innan hade ändrats utan att jag visste om det. Jag var alltså ledig. Och jag som bara ville ringa och sjukanmäla mig egentligen... Fick en klapp på axeln av en annan butikschef som var där och hälsade på "men det är ju bara att börja jobba, du är ju ändå här". Jag ville be honom dra åt helvete, milt uttryckt. Där och då fick jag någon typ av utbrott. Sprang in på toaletten och storbölade. JAG ORKAR INTE MER! Min chef visade en mänsklig sida och kramade om mig. Jag hyperventilerade över hennes axel och skakade i hela kroppen. Hon tog mig till Previa, som samarbetar med företag om personalhälsa. Fick träffa en terapeut. Fick fylla i ett papper som skulle avgöra om jag var självmordsbenägen. Typ. Kände mig utlämnad och betraktad. Hon bedömde mig, hur ostabil var jag? Hur stor var min rättighet till välmående, egentligen? Om jag ska vara ärlig minns jag inte om det här var före eller efter jag blev heltidssjukskriven. Tror att det var efter att jag kom tillbaka faktiskt, men i och med att jag inte arbetat med mig själv, utan bara "varit ledig" så hände exakt samma sak igen. Jag var inte botad, eller vad man ska kalla det. Allt var exakt likadant.
Det HAR blivit fantastiskt mycket bättre på min arbetsplats, men nu är jag färdig. Nu har jag gjort det här, dags att gå vidare! En fast anställning är absolut en trygghet, men till bekostnad på vad? Min hälsa och mitt välmående? Nej, tack. Så långt har jag åtminstone kommit.
Ser fram emot våren, nya utmaningar och en ny skola. En nystart, en efterlängtad sådan.
Alltså fy för dumma arbetsplatser och dess dumma chefer/anställda. Jag känner igen mig i delar du skriver. Jag jobbar extra på ICA med en massa andra ungdomar som extrapersonal. Det har skett jätteskumma saker, alla har klagat sig över vår chef. Jag får ofta fel lön, har inget anställningskontrakt, jag fick BE om att få ett anställningsbevis som jag fick gå och kopiera själv etc. Jag har jobbat extra där i 5 år nu, men kommer gå vidare och säger snart upp mig. Ska bli så skönt! Fattigare kommer jag bli men det är värt det. Om man bara lever en gång så vill jag inte hänga där i all evighet bara på grund av pengar! Jag hoppas verkligen det kommer kännas bättre snart för dig! Kram på dig!
SvaraRaderaJag vet inte varför man står ut egentligen! Men jag antar att det är för att jobb inte växer på träd. Man tror att man bara ska kunna rycka på axlarna åt problemen, men det funkar inte särskilt länge... Jag blir väldigt lätt påverkad av min omgivning.
SvaraRaderaSen så tänker man väl kanske lite så att man inte ska jobba så länge till, man ska börja plugga eller nåt liknande.. Men jag personligen har ju alltid kommit tillbaka. Fast nu känner jag mig verkligen redo, tack och hej ungefär! :)