Har jag inte kommit längre än såhär?

Ibland får jag en sådan stark känsla av att känna mig totalt värdelös. Jag kan stirra på min egen spegelbild i vad som tycks en evighet och bara hitta fel, jag behöver inte ens leta, för jag vet ju redan exakt vad jag tycker om mig själv.

Jag har aldrig någonsin ansett att jag är fin, eller söt, eller snygg eller bra. Mitt självförtroende har alltid varit otroligt lågt och hur mycket jag än försöker jobba med det, så halkar jag alltid tillbaka till samma självhatande plats igen.

Jag säger ofta till mig själv att jag funkar precis som jag är. Jag intalar mig att jag trots allt är okej... Men sedan så står jag där i provrummet på H&M, ser min kropp från alla vinklar, ser hur ljuset letar sig in i alla vrår och kanter på min kropp... hur det hittar alla små ojämnheter och fel. Känslan av att stå i ett provrum och gråta över vad man ser framför sig är fruktansvärd. Och att man inte gör något åt saken får inte direkt självkänslan på topp. Det blir ännu ett misslyckande att checka av på listan. Jag får skylla mig själv för att jag är fet och inte tar mig i kragen. Det är mitt egna fel och förtjänar inte mer än såhär. Förtjänar jag inte mer än såhär? Tysta tårar i ett provrum.

Ibland brukar jag föreställa mig hur det vore om jag fick ändra allt jag ogillade hos mig själv. Vem skulle jag vara då? Hur lycklig skulle jag bli? För visst skulle jag må bättre?!

Jag har svårt att nämna bra egenskaper hos mig själv, kanske kan skrapa ihop något halvhjärtat vid pistolhot, men inte mer än så. Det är på något sätt enklare att fokusera på de dåliga bitarna, det krävs ju inte så mycket att vara negativ eller nedvärdera sig själv. Jag är ett lätt offer.

Det är så konstigt det där... om jag inte levde i det samhälle jag lever i nu, då skulle jag kanske varit lycklig. Nöjd över en kropp som fungerar, matglad som jag är till trots. Men när jag ser mig omkring så är utséendefixeringen så extremt närvarande, hela tiden och en del av mig vill inte längre vara "den feta polaren med humor". Jag ställer mig konstant frågan: Varför. Och jag är jävligt medveten vid svaret, men väljer att se förbi det. Jag skulle bara för en enda gång i mitt liv, få veta hur det känns att vara vacker. För jag orkar inte kämpa emot längre.

Efter tjugosju år, så har jag inte kommit längre än såhär. Tyvärr.