onsdag 23 november 2011

Vänskap i cajberspejs.

Bloggfenomenet är så lustigt egentligen. Jag läser inga direkta storbloggar, utan gillar de lite mindre och mer personliga varianterna. Där man kommer nära nära. Så nära, att man tycker att bloggaren är lite av en vän. När jag hittar en blogg som jag fastnar för, så läser jag alla inlägg, går tillbaka från början liksom. Detta kan ju ta ett par dagar, men efteråt så är det precis som om jag känner henne (det handlar i stort sett alltid om kvinnor). Vi har delat allt! Både skratt och tårar, upp- och nedgångar. Det där lilla som sätter krokben för den här enormt fina och växande vänskapen är... att skribenten inte har en aning om vem jag är. Hon vet inte att just jag läser och att just jag känner igen mig i det hon skriver.

Det är så himla svårt att skaffa nya vänner i vuxen ålder tycker jag och när man finner de här guldkornen och bara: ÅH, JAG VILL VARA DIN VÄN! Då känner man sig en aningens desperat... och det är lite lagom stalker-varning på det där, att utropa sin kärlek till någon man aldrig träffat. Trots att allt man vill är att bloggaren tillslut ska känna likadant, älska dina kommentarer och på nåt sätt bilda en relation till dig och tillslut läsa din blogg och kommentera hos dig! Och så har man helt plötsligt en vän för livet!

Obs! Jag är inte galen, utan snarare ganska trevlig.

3 kommentarer:

  1. Haha... Jag förstår vad du menar precis! Jag har känt så för vissa. En av dem träffade jag, hon hade en utställning och jag åkte dit för det vara nära och jag älskar det hon gör. När jag kom fram såg jag först hennes kille och det var så skumt. Jag kände ju honom! Hade följt bloggen i flera år! Men han hade ju ingen aning... Sen gick jag in och hälsade på denna lilla tjej som jag också tyckte mig känna. Extremt surrealistiskt. Hon verkade inte vara lika förtjust som jag. Men det är klart... Varför skulle hon vara det?! Jag kände mig ganska tokig, lite groopie-aktig, och...min bild av henne ändrades faktiskt. Jag läser hennes blogg fortfarande men tror nog inte vi kan bli bästisar... :)

    Hittade dig via KonstgreppsKarin. Vilken tjej hon är! :)

    Heléne

    SvaraRadera
  2. H, samma här! För ett år sedan ungefär hittade jag en blogg som talade för allt jag tyckte om ungefär. Läste alla inlägg som om det vore en bok och var klar efter en vecka. Det kändes verkligen som om jag hade hittat en skitfin vän då vi delade många intressen och hon verkade så intressant och rolig. Jag mailade henne och berättade hur jag hittat hennes blogg och vad jag tyckte om den. Hon har/hade inte så många läsare, så jag fick svar... och då kände jag lite hopp, kanske kanske, att vi faktiskt kunde bli vänner på riktigt! Jag svarade på hennes mail, men hörde aldrig något där efter... Då kände jag mig också som en stalker, samtidigt som jag blev lite arg... En del av mig ville väl få lite respons, man skriver ju en blogg för att man vill att andra ska läsa?! Men ja, där satt jag och visste hur hennes liv sett ut de närmaste tre åren och jag var en fullkomlig främling... Men precis som för dig så förändrades min bild av henne och nu känner jag ingenting när jag kikar in hos henne då och då :/

    Ja, men visst är hon! Så himla härlig :)

    SvaraRadera
  3. Jag förstår vad du menar. Det är väl lite såhär vi människor fungerar. Vi har alltid lockats av andras historier. Nu när jag läser litteratur har vi gått igenom brevromanens tid under 1700-talet och tydligen blev folk som tokiga i karaktärerna! Eftersom det var i brevform kände folk att det var riktat till dem själva. Lite som en blogg är idag. Det är väl också därför vi har kändisar. Vi beundrar någonting en person gör och vill såklart visa uppmärksamhet. Vi är ju flockdjur ;)!

    SvaraRadera